Jag har precis flyttat till London med mina föräldrar och min lillebror som är 7 år. Vi flyttade för att jag och min bror ska börja skolan här till hösten. Min mamma kommer härifrån och min pappa kommer från Sverige.
Klockan är närmare 19.00 på kvällen, jag tar fram ett grönt hårband och sätter upp mitt långa mörka hår i en tofs. Jag har ganska tråkigt medan jag sitter i mitt rum och lyssnar på radion samtidigt som jag sitter och ritar, det är ett av mina stora intressen. Jag är inte speciellt intresserad av vad som sägs men så börjar en låt spelas och jag blir direkt förstelnad. Vad är detta, vilka är detta, tänker jag. Låten fick mig att känna mig lugn och avslapnad. Jag gillar det jag hör.
När låten slutar hör jag hur en röst säger
”And this was Story of my life with One Direction”
Jag tar genast upp min dator, skriver in lösenordet och går in på Youtube. I sökfältet skriver jag one direction och det kommer genast upp massa förslag. Jag trycker in på det översta klippet, det är en musik video som heter What makes you beautiful. Jag lyssnar på låten och blir helt fast. Jag lyssnar på den om och om igen medan tårar rinner ner för mina kinder. Ytterligare en gång så skriver jag one direction i sökfältet och istället för att se på en musik video till så ser jag istället på några intervjuer.
†
Efter några timmar som jag har suttit fastklistrad vid datorn känner jag mig helt slut och söndergråten efter alla fina klipp på One Direction. Jag fäller ihop locket på datorn och lutar mig bakåt i sängen och faller i en djup sömn.
Jag vaknar av att jag hör ett skrik, jag reser mig fort ur sängen och springer ner till mamma och pappa. Jag ser hur pappa försöker släcka en brand på spisen som jag antar skapades av att mamma hade bränt något. Som vanligt alltså. Men denna gången är det annorlunda. Pappa lyckas inte att släcka branden och det slutar med att vi står på gatan och ser på när några brandmän försöker att rädda vårt hus ifrån branden. Vi bestämmer oss för att åka iväg en stund för att slippa se på när vårt hus brinner ner till gunden.
Den enda jag kan tänka på är alla mina saker som antagligen kommer att bli eller redan är förstörda i branden. Vi åker ett tag tills vi kommer fram till farmor. Hon bor några mil bort. Vi berättar allt och hon blir helt chockad. Vi får senare ett meddelande om att vi kan komma till huset och hämta sakerna som inte har förstörts i branden. Vi sätter oss i bilen och pappa vrider om nyckeln och jag hör hur motorn börjar brumma. När vi kommer fram kollar jag på klockan och upptäcker att den är 15.00, vi hade tydligen åkt i 4 timmar. Jag hade suttit i bilen i 4 timmar och bara drömt mig bort, bilresan kändes högst som 2 timmar.
Jag blir helt chockad när jag ser hur huset ser ut. Det hade brunnit ända ner till botten. Jag såg tårar falla från mammas ögon och kände hur det började bränna i mina egna. Vi går in i huset och börjar leta efter saker som har klarat sig. Jag hittar några klädesplagg från mitt rum, inte mycket mer. Jag hittar min dator som är i stort sätt helt smält av värmen. Jag går bort till skrivbordet och ser hur alla mina teckningar har brunnit upp. Då brast jag, jag kunde hålla det inne längre. Tårar rann ner för mina kinder och landade på min ljusblåa t-shirt.
Kommentera